1 mars 2009

Så kom dagen då det var dags. Dagen då Svante inte ville äta. Dagen då Svante såg ut att ha ont när han rörde sig. Dagen då Svante stilla och lugnt fick somna i min famn. Jag har sedan jag var barn varit med när familjens husdjur gått bort, men jag vänjer mig aldrig. Vänjer mig aldrig vid att avskedet är definitivt.  Vänjer mig aldrig vid att från NU är tiden en annan.

Min Svante, som kom till mig som omplaceringskatt, till min studentkorridor, som snabbt vann allas hjärtan, var med på varenda efterfest och hade sin egna fåtölj i det gemensamma köket. Min Svante som låg i mitt knä eller under skrivbordslampan  genom  alla universitetsår, som pendlade Umeå –Malmö med mig i 4 år. Min Svante som lärde sig att umgås med den irländska settern, skaffade sig flickvän i mammas katt Irma, spann sig igenom tillvaron och älskade när någon sjöng. Min Svante som oftast somnade bredvid mig varje kväll… Min älskade katt Svante – han fattas mig så!