DAISY 1994-2005
Jag har som barn alltid önskat mig en hund. Efter två kaniner och mycket tjatande fick familjen äntligen en mycket efterlängtad valp. En irländsk röd settertik från kennel Crazy. I stamtavlan hette hon Crazy's Kalinka, men tilltalades Daisy.
Daisy var en mycket "egen" hund. Hon var inte intresserad av att blidga flockledare utan var mer intresserad av att filosofera för sig själv eller gå sina egna vägar. I hennes vardag hade hon rutiner som vilka dörrar som skulle vara öppna när huset blev tomt på förmiddagarna, hur filtar skulle ligga och att kattlådor alltid skulle tömmas om det skulle råka finnas något i dem...
Daisy var en typisk irländsk setter som alltid var mer intresserad av andras mattar och hussar än av kvarterets hundar. Och ökänd i grannskapet som hunden som jagade cyklar. Hur mycket vi än tränade och skällde på henne så hade Daisy en passion som var större än allt annat i livet: cykeljagande - gärna med skrikande förare.
Jag ställde ut Daisy några gånger, med tvåor och treor som resultat. Hon var helt enkelt ingen utställningshund. Och lydnad hade hon i måttligt omfång, med fem flockledare i familjen lärde hon sig snabbt att utnyttja möjligheterna i ett okonsekvent hundliv.
Vi fick uppleva hunden Daisy i nästan elva år. En hund som för tre barn binder ihop barndom med vuxenliv. Som för mig var det första mötet med livskärleken "den irländska röda settern".
BRIDIE 1985-1997
Ett år efter familjens hundköp arbetade jag på sommaren hos Kennel Red Tail's. Där lärde jag mig att trimma setter, och fick ta del av kunskap och erfarenhet i deras avelsarbetet.
På kenneln bodde en irländsk röd och vit setter, en äldre dam med karaktär, Bridie (Coolfin Opal Dreamer). Hon fick mig på fall med sin personlighet och charm. När tiden kom att åka tillbaka till vardagen och skolan följde Bridie med.
Och Bridie charmade alla. Hon kunde göra grimaser och var en sån där hund som det nästan gick att höra prata när hon kommenterar livet...
Bridie var pensionär i familjen i två år, mer tid fick vi inte med henne. Vi bestämde oss för att aldrig mer ta hand om en pensionär - tiden med dem är för kort.
KENNELLIV
Fortfarande biten av irländaren arbetade jag sommaren efter på kennel Copper's. Där jag blev förtjust i de vackra setter-tikarna, där Copper's The Lady is a Tramp och Copper's My Wild Irish Rose stod ut från mängden. Jag bestämde mig då för att skulle jag någon gång ha en tik som jag skulle avla på skulle den vara efter kennel Copper's tiklinjer.
Hundtokeriet tog mig vidare till Kennel Olympos som hade Bracco Italiano. De hade under de två somrarna jag var hos dem otroligt vinstrika, välgående och vackra hundar. Boende hos kennelägare som var domare fick jag möjlighet att lära mig mycket hund och mitt "hundöga" formades. Jag fick också vara Braccohandler en del, och höjdpunkten var att bli Big-3 på världsutställningen 1998 i Helsingfors.
Efter studenten visste jag inte riktigt vad jag skulle göra...jag åkte till England och jobbade på kennel där i ett år, Kennel Balintyne. Det var mycket lärorikt - att få uppleva det engelska utställnings-systemet, se massvis med settrar och vara del av en kultur som inte alltid liknar den svenska.
Sedan följde några år med hundpaus och pluggeri, ja rara Daisy fanns hos min mamma hela tiden. Först då jag efter fyra års vistelse i Norrland bodde "himma" i Malmö igen var jag beredd att köpa hund. Kennel Copper's skulle göra en parning som jag var intresserad av. Jag åkte dit och valde min Maggie, som sedan dess är en del av mitt hundliv.
FÖRSTA KULLEN
Våren -08 fanns det tid och lust att para Maggie. Hon parades med Asoftwind of the Golden Vale, även kallad Magnus. Den 5 juni fick Maggie 12 valpar, 8 hanar och 4 tikar. De fick namn efter nobelpristagare i litteratur. Att börja sin uppfödarverksamhet med 12 valpar var att rivstarta! Tack till min familj som hjälpt till att vaka vid valplådan och plocka bajs i det oändliga! Förutom det stora antalet valpar fick Maggie 1 vecka in i moderskapet en ordentlig juverinflammation, som vi kämpade oss igenom. Efter tillfrisknande av det, fick hon ännu en mjölkstockning. I backspegeln förstår jag inte riktigt hur vi tog oss igenom valptiden med både sjukdom och ett stort antal valpar. Men det kanske bara är sådant man gör. Det var också otroligt lärorikt och roligt att ha sin första egna kull. Ur kullen fick Selma stanna och brodern Sixten bor hos min bror. Resten av valpgänget hittade jag mycket trevliga familjer till.
|
